Jag verkligen HATAR ordet RISKZON!
Ush jag känner mig så tom, ensam och nere just nu. Känns som ingen i hela världen förstår det jag kämpar med.
Detta är nog det svåraste jag varit igenom i hela mitt liv och jag hoppas folk förstår varför jag inte är på topp och orkar prata so vanligt med folk och vara mig själv.
Jag vill bara vara ifred. Gömma mig under täcket och bara gråta över ovissheten som jag förhoppningsvis får svar på idag.
Vi har varit på nakkefoldscanning och tagit prover. Ålder+blod+ mätning av nacken.
Min ålder och blodet gav oss ett fruktansvärt tal på 1.29!
Själva nakkefolden var på 1.8 mm och över 3 är det fara. Det är DET som gett mig lite hopp. Som har gjort att jag kunnat gå till mitt jobb utan att bryta ihop... men i mitt huvudt surrrar bara tankarna.
Tänk om det är en baby med DS. och vad kommer hända?
Jag är redan i v 15.. alltså snart halva tiden... Det har gått så lång tid och det vore fruktansvärt att ta bort det lilla älskade livet som växer i min mage.
Jag vet inte vad vi kommer att göra om det är så.
Jag vill ju kunna ge mitt barn ett värdigt liv. och vad för liv kommer det att få om det är sjukt?
Efter att ha arbetat med handikappade på ett boende har jag sett mkt. Och det är inget man önskar sitt barn.
Jag vet däremor att jag inte kommer att ha svårt att kunna älska ett sjukt barn. Det är inte alls det som det handlar om. Inte för min del i alla fall. Men nu pratar jag ju bara för mig själv med.
Allt detta gör bara så fruktansvärt ont!
Och 1000 tankar i mi8tt huvud om vad som kommer att hända. och OM jag skulle välja att ta bort de lilla livet, kommee jag ens VÅGA försöka igen? Jag känner mig redan som en misslyckad förälder och jag har inte ens börjat livet som mamma. :( Det är så hemskt att bara sitta här i ensam och vänta i flera dagar på ett prov från min moderkaka som de va tvugna att göra till sist.
och bara det.. att de sätter en fet nål ner i min mage o tar prover på min moderkaka har tagit så mkt av min energi att jag bara känner mig ledsen arg och misslyckad :(
Nu har jag väntat sen i måndags på ett brev.... får jag ett samtal idag från skyddad nr så vet jag inte vad jag tar mig till :( jag orkar inte mer. jag har ingen energi kvar... Im a mess right now :(
Förlåt för mitt negativa bloggande men det kändes skönt att få kräka ur sig lite....
Håller nu tummarna för ett brev... där vi även får veta om det är en pojke eller flicka i min mage...
p.s... man kan i alla fall se på scanningbilderna att det är världens sötaste unge <3
Detta är nog det svåraste jag varit igenom i hela mitt liv och jag hoppas folk förstår varför jag inte är på topp och orkar prata so vanligt med folk och vara mig själv.
Jag vill bara vara ifred. Gömma mig under täcket och bara gråta över ovissheten som jag förhoppningsvis får svar på idag.
Vi har varit på nakkefoldscanning och tagit prover. Ålder+blod+ mätning av nacken.
Min ålder och blodet gav oss ett fruktansvärt tal på 1.29!
Själva nakkefolden var på 1.8 mm och över 3 är det fara. Det är DET som gett mig lite hopp. Som har gjort att jag kunnat gå till mitt jobb utan att bryta ihop... men i mitt huvudt surrrar bara tankarna.
Tänk om det är en baby med DS. och vad kommer hända?
Jag är redan i v 15.. alltså snart halva tiden... Det har gått så lång tid och det vore fruktansvärt att ta bort det lilla älskade livet som växer i min mage.
Jag vet inte vad vi kommer att göra om det är så.
Jag vill ju kunna ge mitt barn ett värdigt liv. och vad för liv kommer det att få om det är sjukt?
Efter att ha arbetat med handikappade på ett boende har jag sett mkt. Och det är inget man önskar sitt barn.
Jag vet däremor att jag inte kommer att ha svårt att kunna älska ett sjukt barn. Det är inte alls det som det handlar om. Inte för min del i alla fall. Men nu pratar jag ju bara för mig själv med.
Allt detta gör bara så fruktansvärt ont!
Och 1000 tankar i mi8tt huvud om vad som kommer att hända. och OM jag skulle välja att ta bort de lilla livet, kommee jag ens VÅGA försöka igen? Jag känner mig redan som en misslyckad förälder och jag har inte ens börjat livet som mamma. :( Det är så hemskt att bara sitta här i ensam och vänta i flera dagar på ett prov från min moderkaka som de va tvugna att göra till sist.
och bara det.. att de sätter en fet nål ner i min mage o tar prover på min moderkaka har tagit så mkt av min energi att jag bara känner mig ledsen arg och misslyckad :(
Nu har jag väntat sen i måndags på ett brev.... får jag ett samtal idag från skyddad nr så vet jag inte vad jag tar mig till :( jag orkar inte mer. jag har ingen energi kvar... Im a mess right now :(
Förlåt för mitt negativa bloggande men det kändes skönt att få kräka ur sig lite....
Håller nu tummarna för ett brev... där vi även får veta om det är en pojke eller flicka i min mage...
p.s... man kan i alla fall se på scanningbilderna att det är världens sötaste unge <3
Kommentarer
Trackback
